För ett otränat öga så är det väldigt lätt att uppfatta den Svenska politiska arenan som väldigt rörig och infekterad.
Som tränare, coach, kursledare och konsult inom förhandlingsteknik så jobbar vi regelbundet med att analysera och träna folk i hur de skall agera i olika situationer, speciellt i att nå uppgörelser även om man inte har samsyn i olika frågor.
En stor del av vår tid går till att att djupanalysera vad som sker i en förhandling så det är det nog inte så konstigt att vi småler och ibland skrattar åt hur våra politiker agerar i olika situationer.
För oss blir det snabbt väldigt tydligt vad det är som sker och varför det sker, en typ av analys vi regelbundet gör på våra deltagare när de förhandlar och vi kör våra kurser.
Kort kan jag förtydliga redan nu att det är inte frågan här att avgöra vems partipolitik som är bäst eller sämst, utan min analys av det hela är strikt ur ett rent förhandlingstekniskt perspektiv och varför en del politiker agerar som de gör.
Tittar man generellt på hur olika politiker agerar och uttalar sig, så blir det snabbt tydligt att en del är mer principfasta än andra och en del politiker är riktigt duktiga i att förhandla medan andra fortfarande inte behärskar de mer basala delarna inom förhandling.
Tittar vi först ut i vår värld så ser vi många exempel på där olika ideologier likväl kan hitta överenskommelser även om de både politiskt och ibland religiöst inte har samsyn i sina kärnfrågor och livsåskådningar.
Det är väl en av de mer fundamentala delarna inom förhandling att oavsett hur långt ifrån man står ifrån varandra, oavsett hur illa eller ovänner man är i en relation, så går det att hitta fram till en lösning utan att för den skull kompromissa sig fram till en överenskommelse.
Inom politiken handlar det inte om att sälja sin övertygelse till andra partier genom att övertala eller argumentera i absurdum vilket nog är den vanligaste missförståndet inom förhandlingteknik.
Grundprincipen är mer att få igenom så mycket av sin politik som möjligt inom ramen för de principer man har i sitt parti, utan att allt blir tandlöst pga att varje fråga skall delas upp i ett gemensamt resultat.
Enklast är att mer se det som två parter med var sin lång lista av krav, där båda har viktiga och mindre viktiga frågor som de gärna vill ha på plats inom ramen för en överenskommelse.
Står man långt ifrån varandra, har man orimliga krav på sin lista, så blir också motkraven därefter, tenderar man vara mer rimlig i sina krav, så blir kraven på motprestation inte lika stora.
En av de vanligaste utmaningarna inom förhandling är att få en förhandling till stånd över huvud taget, det är absolut inte så att alla anser att de behöver förhandla, speciellt inte om maktbalansen ser ut på ett visst vis.
Vänsterpartiets misstroendehot mot Socialdemokraterna var i grund och botten en attack på maktbalansen inom Svensk politik, ett sätt att påtvinga Socialdemokraterna insikten i att de måste förhandla med Vänstern.
Det är inget ovanligt att man klargör kostnaden för en motpart vad det kostar att förhandla och att inte förhandla, samtidigt kan man säga att det blev en ursäkt för Socialdemokraterna för att inte helt fullfölja Januariavtalet med Centern.
Skall jag vara lite elak så kan man påstå att det är inte säkert det är helt till nackdel för Socialdemokraterna att Januariavtalet nu omförhandlats, speciellt inte om en hel del i avtalet redan inneburit att Socialdemokraterna fått igenom sin egen politik först.
Ett annat sätt att se på det hela är att Socialdemokraterna underskattat Vänstern genom att tro de bara skulle följa med och inte utsätta Socialdemokraterna för någon typ av press, nu kan vi lugnt konstatera att en ny praxis har införts och Vänstern kommer vara en tydligare spelare framöver i Svensk politik, i varje fall fram till nästa val.
Centern har länge varit principfast i sina relationer till både Vänstern och SD, när väl misstroendeomröstningen var ett faktum, så försökte Centern använda hyresfrågan som något de kunde förhandla bort mot någon form av motprestation, när väl detta påtalades , så var det redan försent, frågan var redan utagerad, då Januariavtalet inte längre var i spel.
Moderaterna gjorde sitt försök att få ihop en regering, vilket ovanligt snabbt avgjordes med att Socialdemokraterna skulle försöka göra ett nytt försök.
Intressant nog så strukturerade Socialdemokraterna framtida förväntningar genom att påtala vi åtar oss inte regeringsmakten utan att vi får igenom vår budget också, något som klargjort för alla parter risken med ett nyval inom en snar framtid.
Den senaste tiden har alla parter förtydligat sina kravlistor, något som gjort det bitvis lättare för Socialdemokraterna att få ihop en uppgörelse, rent förhandlingstekniskt, så får alla vad de vill ha på varandras villkor, en teknik som tar lite tid att förstå och lära sig.
Skall jag ge ett annat litet exempel ifrån historian, så kommer vi alla ihåg när det blev tydligt under Lövens frånvaro vid ett tillfälle att Miljöpartiets vice statsministerposition, bara var en titel utan någon som helst formell makt.
Jag kan nästan höra hur Miljöpartiet en gång i tiden sa att om vi skall ingå en överenskommelse med Socialdemokraterna, så skall vi ha Vice statsministerposten, vilket då Socialdemokraterna sa ja till, så länge de inte fick ta några som helst beslut i den rollen.
Det är också en av de tydligaste exemplen på hur rutinerade Socialdemokraterna är i att förhandla, tätt följda av en del partier, även om det är ett stort gap mellan Socialdemokraterna och övriga partier inom svensk politik.
Om man förhandlingstekniskt alltid utgår ifrån maktbalansen först, så är risken stor man får vänta länge innan det verkligen sker en förändring, jobbar man mer med att hitta överenskommelser utöver partigränserna, så kommer man längre tidigare än vad många trot är möjligt.
Att vi alla har politiska åsikter innebär inte alltid att vi kan få igenom dem med mindre vi inte är duktigare på att hitta överenskommelser.
Min slutsats så här långt kan även göras lite mer spännande om man funderar på att Socialdemokraterna använt Vänstern för att komma ur sina åtaganden inom ramen för januariavtalet, kan man inte själv bryta ett avtal för omförhandling, så kan man alltid se till att externa omständigheter förändrar situationen.
Christopher Bell Blomquist
Managing director Scotwork Sweden
BellBlomquist Consulting.
www.scotwork.se